boktjuven

Titel: The Fault in Our Stars.

Författare: John Green.

Översättare: -

Orginalspråk: Engelska.

Orginaltitel: -

Förlag: Dutton Books.

Utgivningsår: 2012.

Antal sidor: 313.

Första meningen: "Late in the winter of my seventeenth year, my mother decided I was depressed, presumably because I rarely left the house, spent quite a lot of time in bed, read the same book over and over, ate infrequently, and devoted quite a bit of my abundant free time to thinking about death.".

 

Trots att behandlingen som genom ett mirakel gav henne ytterligare några år att leva har Hazel Grace alltid vetat om att hennes död är ett närliggande faktum, och något som inte går att undvika. Hon har sällan lyckats njuta av livet, och tillbringar större delen av sin tid instängd i sitt rum. Men med en tumör i kroppen och lungor som är värdelösa på att bete sig som lungor ska, är det kanske inte så konstigt beteende.
Vintern Hazel Grace fyllde sjutton tyckte hennes mamma att hon började visa tecken på depression. Och eftersom depression är en känd bieffekt av cancer ansåg hon att eftersom hennes dotter låg i sängen nästan hela dagarna, konstant läsandes samma bok,, inte åt regelbundet och stannade hemma hela tiden tydde på att hon befann sig i en depression. På grund av detta bad hon Hazel att börja gå till en stödgrupp för ungdomar med cancer. Egentligen ville inte Hazel gå eftersom själva gruppen var väldigt deprimerande i sig, eftersom medlemmarna kom och gick (i och med att de dog), men eftersom hon inte ville såra sin mamma bestämde hon sig för att ta sig dit ändå. Förutom att det är enformigt och nedstämt så är det helt okej, och Hazels liv fortsätter som det gjort tidigare, med stödgruppen varje onsdag. Det vill säga, tills den underbara och storartade plot-twisten Augustus Waters en dag dyker upp och förändrar Hazel Graces liv föralltid.

 

Den här boken är en av mina absoluta favoriter genom tiderna, och jag läste ut den på en bilresa hem från Österfärnebo. Det första jag skulle vilja prata om är språket i boken. Det är så underbart, vackert, som ljuv musik för dina öron. John har en riktig talang och använder den verkligen på rätt sätt. Stilnivån på språket är rätt högt, med många svåra ord och långa meningar. Även om jag inte förstår precis alla ord så bidrar detta så extremt mycket till att boken är så fruktansvärt bra. Vissa stunder satt jag bara och log som en idiot på grund av Johns meningsbyggnader, ordval och vitsiga små detaljer. Förutom att språket är en extra krydda bidrar det också till karakärerna. Jag tror inte jag hade varit hälften så beundrande och förtjust i Hazel eller hälften så kär i Augustus som jag är om det inte hade varit för orden de använder och uttrycker sig med.

 

Om vi ska försöka prata lite karaktärer då. En sak jag är väldigt förtjust över, gällande nästan alla karaktärer i boken men främst Hazel Grace och Augustus, är att ingen är perfekt. Eller, i mina ögon är de perfekta, men det jag menar är att de är vanliga människor som gör både bra saker men också misstag. För jag tror att många författare, omedvetet, gör sina karaktärer utan några fel eftersom det är så författaren själv önskar att hen var. Men sedan. Hazel och Augustus. Hazel är en sjuttonåring som är likgiltig och accpeterande snarare än inbjudande. Hon tar hellre avstånd, vilket inte är så konstigt med tanke på hennes situation. Men hon är också rolig och riktigt smart och kvick i orden. Augustus är däremot lite annorlunda. Om man jämför de med "normalmänniskan" så skulle jag säga att Augustus är den som är vanlig, medan Hazel sticker ut lite från mängden. Han vill lämna ett avtryck på jorden, precis som de flesta andra vill. Han är precis som Hazel Grace kvick i tanken och extremt klok, men han är mer öppen och inbjudande. Dessutom går han runt och använder sig av symboler. Eftersom engelskan i den här boken är (i mitt fall) avancerad förstod jag inte riktigt detta koncept, men ett exempel på det här är att han köpte cigarettpaket och stoppade cigaretter i munnen, men han tände de aldrig. Han menade på att han sätter något dödligt i munnen men han ger föremålet aldrig chansen att faktiskt döda honom. Tror jag. Symbol-delen var lite förvirrande, men samtidigt underhållande.

 

Nu känns det som att jag har upprepat samma sak ungefär hundra gånger, så jag tänkte att jag på något sätt borde sammanfatta boken. Ungefär; LÄS DENNA OTROLIGT BRILJANTA FENOMENALA BOK.