boktjuven

Titel: Bilbo, en hobbits äventyr.

Författare: J.R.R. Tolkien.

Översättare: Britt G.  Hallqvist.

Orginalspråk: Engelska.

Orginaltitel: The Hobbit eller There and Back Again.

Förlag: Rabén & Sjögren.

Utgivningsår: 1985 (orginalet kom ut 1937).

Antal sidor: 306.

Första meningen: "I en håla under jorden bodde en hobbit."

 

Boken handlar om en hobbit vid namn Bilbo Bagger, en liksom alla andra hobbitar inte så äventyrlig av sig. Han tyckte bäst om att äta och röka sin pipa, eller kanske sitta i sin fåtölj och läsa en god bok. Men så plötsligt en dag dyker den makalöse trollkarlen Gandalf upp utanför ytterdörren och frågar om Bilbo vill föja med på ett äventyr. Tillbakalutad och lat som han är tackar han nej och återgår till sitt normala liv. Det enda problemet är att hans liv förblir inte det gamla vanliga. Kvällen efter tumlar tretton stycken muntra och varmhjärtade dvärgar upp utanför hans kulle, Dvalin, Balin, Kili, Fili, Dori, Nori, Ori, Oin, Gloin, Bifur, Bofur, Bombur och Torin Ekenskölde. De våldgästar honom och äter upp större delen av hans mat, till Bilbos misstycke, och tycks förvänta sig att det är ett slags möte de är på. Efter ett tag dyker Gandalf upp igen och förklarar att dvärgarna ska ut på uppdrag. Det var nämligen så att Torins pappa, Tror, var kung över dvärgarna under Ensamma Berget. Det vill säga, tills den fruktade draken Smaug kom och lade beslag på berget och alla dvärgarnas rikedomar. Med Torin i täten ska nu dvärgarna ut och återta sitt rättmätiga rike och göra sig av med Smaug för gott. Och Bilbo ska vara en del av sällskapet.

 

Jag tänkte börja med att berätta lite mer ingående vad en hobbit är. Hobbitar är små varelser, kortare än dvärgar, med stora och håriga fötter. De är väldigt bra på att smyga runt och inte synas, och det är bland annat därför Bilbo utnämns till sällskapets "ficktjuv". De är också extremt lata och bekväma av sig och tillbringar helst sina dagar hemma i en skön fåtölj. Dessutom äter de flera måltider varje dag, till exempel två frukostar. Sammanfattningsvis skulle jag inte tacka nej till att bli en hobbit.

 

Jag har länge tänkt att läsa Bilbo och resten av serien, speciellt nu när filmen kom ut, men det blev inte av förren i december... Den var inte riktigt som jag hade föreställt mig den, eftersom jag trodde att historien skulle vara till störst del om hur ringen kom till Bilbos ägo, medan huvudfokuset istället låg på dvärgarnas resa och erövrande av sitt forna rike. Nu var den inte på sitt orginalspråk, men Tolkien skrev på ett väldigt udda och underhållande sätt. Tempot var högt och de hann med mycket på ett kapitel, men samtidigt fick han med många härliga beskrivningar på omgivningarna och händelserna, vilket gjorde det lätt att föreställa sig hans magiska värld framför sig. 

Förra året tittade jag igenom triologin på film, och har sedan dess varit jättesugen på att läsa böckerna, men det har inte blivit av eftersom sidorna är väldigt långa och de inte är de lättaste att komma in i. Men nu när jag läst "första boken" i serien har jag blivit väldigt taggad på att läsa resterande böcker, så förhoppningsvis kommer det under året dyka upp recensioner på även dem. 

 

Ett väldigt stort plus till boken är att det regelbundet var målade bilder av Tolkien själv som verkligen förstärkte sagan och miljöerna. Och eftersom sidorna är väldigt långa med mycket text var det skönt att emellanåt få en bild att vila ögonen på.

 

Titel: The Fault in Our Stars.

Författare: John Green.

Översättare: -

Orginalspråk: Engelska.

Orginaltitel: -

Förlag: Dutton Books.

Utgivningsår: 2012.

Antal sidor: 313.

Första meningen: "Late in the winter of my seventeenth year, my mother decided I was depressed, presumably because I rarely left the house, spent quite a lot of time in bed, read the same book over and over, ate infrequently, and devoted quite a bit of my abundant free time to thinking about death.".

 

Trots att behandlingen som genom ett mirakel gav henne ytterligare några år att leva har Hazel Grace alltid vetat om att hennes död är ett närliggande faktum, och något som inte går att undvika. Hon har sällan lyckats njuta av livet, och tillbringar större delen av sin tid instängd i sitt rum. Men med en tumör i kroppen och lungor som är värdelösa på att bete sig som lungor ska, är det kanske inte så konstigt beteende.
Vintern Hazel Grace fyllde sjutton tyckte hennes mamma att hon började visa tecken på depression. Och eftersom depression är en känd bieffekt av cancer ansåg hon att eftersom hennes dotter låg i sängen nästan hela dagarna, konstant läsandes samma bok,, inte åt regelbundet och stannade hemma hela tiden tydde på att hon befann sig i en depression. På grund av detta bad hon Hazel att börja gå till en stödgrupp för ungdomar med cancer. Egentligen ville inte Hazel gå eftersom själva gruppen var väldigt deprimerande i sig, eftersom medlemmarna kom och gick (i och med att de dog), men eftersom hon inte ville såra sin mamma bestämde hon sig för att ta sig dit ändå. Förutom att det är enformigt och nedstämt så är det helt okej, och Hazels liv fortsätter som det gjort tidigare, med stödgruppen varje onsdag. Det vill säga, tills den underbara och storartade plot-twisten Augustus Waters en dag dyker upp och förändrar Hazel Graces liv föralltid.

 

Den här boken är en av mina absoluta favoriter genom tiderna, och jag läste ut den på en bilresa hem från Österfärnebo. Det första jag skulle vilja prata om är språket i boken. Det är så underbart, vackert, som ljuv musik för dina öron. John har en riktig talang och använder den verkligen på rätt sätt. Stilnivån på språket är rätt högt, med många svåra ord och långa meningar. Även om jag inte förstår precis alla ord så bidrar detta så extremt mycket till att boken är så fruktansvärt bra. Vissa stunder satt jag bara och log som en idiot på grund av Johns meningsbyggnader, ordval och vitsiga små detaljer. Förutom att språket är en extra krydda bidrar det också till karakärerna. Jag tror inte jag hade varit hälften så beundrande och förtjust i Hazel eller hälften så kär i Augustus som jag är om det inte hade varit för orden de använder och uttrycker sig med.

 

Om vi ska försöka prata lite karaktärer då. En sak jag är väldigt förtjust över, gällande nästan alla karaktärer i boken men främst Hazel Grace och Augustus, är att ingen är perfekt. Eller, i mina ögon är de perfekta, men det jag menar är att de är vanliga människor som gör både bra saker men också misstag. För jag tror att många författare, omedvetet, gör sina karaktärer utan några fel eftersom det är så författaren själv önskar att hen var. Men sedan. Hazel och Augustus. Hazel är en sjuttonåring som är likgiltig och accpeterande snarare än inbjudande. Hon tar hellre avstånd, vilket inte är så konstigt med tanke på hennes situation. Men hon är också rolig och riktigt smart och kvick i orden. Augustus är däremot lite annorlunda. Om man jämför de med "normalmänniskan" så skulle jag säga att Augustus är den som är vanlig, medan Hazel sticker ut lite från mängden. Han vill lämna ett avtryck på jorden, precis som de flesta andra vill. Han är precis som Hazel Grace kvick i tanken och extremt klok, men han är mer öppen och inbjudande. Dessutom går han runt och använder sig av symboler. Eftersom engelskan i den här boken är (i mitt fall) avancerad förstod jag inte riktigt detta koncept, men ett exempel på det här är att han köpte cigarettpaket och stoppade cigaretter i munnen, men han tände de aldrig. Han menade på att han sätter något dödligt i munnen men han ger föremålet aldrig chansen att faktiskt döda honom. Tror jag. Symbol-delen var lite förvirrande, men samtidigt underhållande.

 

Nu känns det som att jag har upprepat samma sak ungefär hundra gånger, så jag tänkte att jag på något sätt borde sammanfatta boken. Ungefär; LÄS DENNA OTROLIGT BRILJANTA FENOMENALA BOK.

 

 

 

Titel: Boktjuven.

Författare: Markus Zusak.

Översättare: Anna Strandberg.

Orginalspråk: Engelska.

Orginaltitel: The Book Thief.

Förlag: Ponto Pocket, B Wahlströms Bokförlag, Forma Books AB.

Utgivningsår: 2005.

Antal sidor: 582.

Första meningen: "Först färgerna".

 

"Tyskland 1939. Landet håller andan. Döden har aldrig haft mer att göra, och det är bara början. 

Nioåriga Liesel Meminger bor hos en fosterfamilj. Hennes föräldrar har tagits till ett koncentrationsläger och hennes lillebror är död. 

Liesel är en boktjuv - hon stjäl från nazisternas bokbål, från borgmästarens bibliotek, varhelst böcker finns att hitta. Hon delar böckerna med sina grannar när de sitter i skyddsrummen och med den judiske man som gömmer sig i hennes källare. 

Detta är Liesels berättelse. Och berättelsen om den som bodde på Himmel Straiβe när bomberna föll."

 

 

Eftersom det här inte går bra så tänker jag istället försöka sätta ord på vissa saker i boken som är så bra. Let's try.

Jag har precis jobbat med det andra världskriget i skolan, och därför tycker jag att en av de saker som gör boken så fantastiskt bra är att den skildrar hur det kunde vara för en vanlig tysk familj. För jag tror att det är vanligt att tänka "vaddå, hur kunde det vara synd om tyskarna? Så länge man inte var en jude så var det ju lugnt." Fel. Det är allt annat än lugnt att vara tysk familj i nazi-Tyskland. Rosa och Hans, Liesels fosterföräldrar, förlorar båda sina jobb (tvättare och målare), dels eftersom många av deras kunder var judar, men också eftersom ingen längre hade råd att betala dem. De hade knappt mat för dagen, det hade nästan ingen på Himmel Straiβe, och ändå hade Liesels familj det rätt bra. Hans var inte inkallad till kriget och alla tre levde.

En annan sak som gör den så bra är att det är Döden som berättar allt, vilket är otroligt spännande. Förutom att man emellanåt får ta del av hans tankar så innebär det att man får veta vad som händer utanför Tyskland också, eftersom Döden måste åka runt hela världen för att samla upp själarna. Man märker att det var tufft för honom under dessa år...

Men jag tror att det som verkligen gör boken så speciell (förutom handlingen såklart) är Markus underbart vackra språk! Han skriver så målande, så fint, så självklart och så storslaget att jag blev alldeles lycklig och smälte ihop till en pöl på golvet. Han skriver på ett sätt så man verkligen ser allt framför sig. Jag vet att det är något man ofta säger om en författare, men i Markus fall är det så otroligt sant! Jag blir alldeles matt bara av att tänka på det. Ett litet smakprov på hans förtrollande ord:

"Det var kvistar till hår, precis som Liesel hade trott, och de sanka ögonen tog sig över de andra judarna, klev från skuldra till skuldra. När de nådde henne, bönföll de. Skäggväxten strök över hans ansikte och munnen skälvde när han sa ordet, namnet, flickan. Liesel."

 

Den här boken är definitvit en av mina nya favoritböcker, och jag kommer att läsa om den många tusen gånger. Det är verkligen en av de där böckerna som man inte kan beskriva, som det inte går att sätta ord på. En varning innan du läser den bara (för du måste läsa den!): du kommer att gråta. Jag grinade och snorade som ett litet barn de sista hundra sidorna, om inte mer!

 

 

 

 

 

Titel: The Great Blue Yonder.

Författare: Alex Shearer.

Översättare: -

Orginalspråk: Engelska.

Orginaltitel: -

Förlag: Macmillan Children's Books.

Utgivningsår: 2001.

Antal sidor: 182.

Första meningen: People seem to think it's an easy life when you're dead.

När man bråkar med någon, även om det är en person man håller av väldigt mycket, så kan man säga saker i stundens hetta som man egentligen inte menar. I vanliga fall tänker man inte så mycket på det eftersom man efter ett tag ber om förlåtelse för de elaka saker man kan ha sagt. Men vad gör man om man inte kan säga förlåt?

Tioåriga Harry bråkade med sin storasyster Eggy om några pennor och det slutade med att han kastade sig på cykeln för att cykla iväg till affären och köpa några. Harry är en ordentlig kille och brukar alltid kolla åt båda hållen innan han går över gatan, han brukar alltid ha sina skosnören knytna och allt man kan tänka sig! Den här gången glömde han det, och det slutar med att han inte ser lastbilen som kommer körande och i nästa sekund befinner han sig i himlen med vetskapen om att det sista han sa till sin syster var "you'll be sorry when I'm dead". I himlen vankar döda människor omkring, både de som varit döda en kort stund och de som varit döda i flera år. De går runt, runt i väntan på att kunna komma till the Great Blue Yonder. Men man kan inte komma dit, inte så länge man har olösta saker som ligger och gnager. Detta är historien om hur Harry försöker lösa sina olösta saker med hjälp av Arthur, en pojke i hans ålder som varit död i flera år, som också vankar runt i himlen.

 

Harry är en pojke full av liv, något som blir väldigt komplicerat i och med att han är död. Han är sprallig, nyfiken och en ständigt "varför då" frågare. Kort sagt en vanlig tioåring. Men när han då hamnar i den här situationen, att vara död menar jag, märker man att han är väldigt mån om sina nära och kära. Jag tycker att det är väldigt underhållande och spännande att läsa från en så ung persons perspektiv, speciellt när det handlar om så allvarliga saker som döden. För de tänker annorlunda än både vuxna och ungdomar. De tänker så oskyldigt och på ett lite orealistiskt sätt. 

 

Förutom att läsaren får veta hur det ser ut i Harrys hem, skola och lite i hans stad, så beskriver han mycket hur det ser ut i himlen. Jag tycker det är en sak som bidrar till att boken är så bra, för alla människor har en egen uppfattning om hur det som kommer efter livet är. Om man nu tror att det finns något efter livet. Så det är väldigt intressant att få veta hur Shearer tycker och tänker.

 

Precis som tidigare när jag berättade om den här boken tycker jag den var väldigt bra. Det var trevligt att som omväxling till alla deprimerade tonåringar som pratar om döden få läsa om en tioårig pojke som, trots situationen, ser livet från den ljusa sidan! Och precis som jag berättade förra gången gillar jag konceptet i den här boken när det gäller vad som händer när man dör. Jag tycker själv att det är väldigt obehagligt och till och med läskigt att tänka att det inte finns något efter att man gått bort. Därför gillar jag det här med att man först kommer till himlen, där andra rastlösa människor (spöken?) går runt, och sedan kommer till the Great Blue Yonder. Det känns tryggt att veta att det kan finnas något sådan efteråt. I alla fall, kort och gott var det här en väldigt bra och gullig bok, som jag verkligen rekommenderar till nästan alla åldrar!

 

~ Ella.